I våras blev jag vän med en snubbe på Facebook som verkade störtskön, han är skådespelare och musiker. Per-Anders Erikson - sångare i bandet Cabaret el Perro.
Dagen efter pratade vi lite via chat funktionen på FB och senare på dagen kom han hit efter att jag lovade honom en kall öl.
Med en gång kändes det som att vi hade känt varandra i många år och vi började prata som gamla bekanta. Vi satt på min balkong och pratade om all i livet, om uppgångar och besvikelser. Allt medans
toner från Dag Vag strömmade ut från högtalarna i min dator. Han gav mig idén till en bok som jag håller på att planera nu. Cabaret el Perro tycker jag definitivt att alla borde kolla upp.
Att se Cabaret El Perro live är inte som någon annan livespelning du kan tänkas se. Detblandas friskt mellan musikstilarna, allt från klezmer till boogie woogie till 30-tals revy till mississippiblues. Och det fantastiska är att alla musikstilar hanteras med samma höga känsla för musikalitet och de olika genrenas hantverk. Att se sex musiker, sju tillsammas med sångaren Per-Anders Ericson, så säkert växla mellan stilar och tempon utan missöden gör att ens musikaliska hjärta vill slå volter av lycka. Främst bordeStefan Abelsson och Stefan Sandberg få lite extra uppmärksamhet för sina insatser på saxofon och gitarr.Sångaren och bitvis gitarristen P-A är den självklara mittpunkten, kalla honom solen om ni så vill, där han bjuder på allt från dikter till tankeväckande låttexter. Att han är skådespelare i grunden är det ingen tvekan om när man ser honom, och det är någonting som han verkligen har nytta utav på scen. Hans mimiska utspel och röstförändringar ger en energi som behövs som motpol till de ibland instängda och teknikfokuserade musikerna. Om det inte hade funnits en P-A på scenen som beter sig som om att han vore universums mitt hade showen inte varit upplyftande, musikaliskt intressant visserligen, men kanske då istället något som varit intressantare på skiva än live. Min absoluta slutsats är att varje frontfigur inom musikscenen borde få en grundutbildning i skådespeleri, utstrålning och teknik i att fylla scenen med enbart sin egna närvaro. Lemmy Kilmister, Mikael Poulsen och Danne Wall i all ära, men i jämförelse med P-A framstår de som stela robotar.Nefertiti är en alldeles lagom lokal för dessa herrar ochderas musik, de förtjänar visserligen en större publik, men då får de ta denna publik i omgångar, för detta är någonting som man ska uppleva intimt i en liten, helst rökig, källarlokal. Att flytta dem till en lokal för en publik närmare tusen personer skulle inte ge samma känsla, och att ställa dem på en arena i stil med Ullevi vore säkerligen rena döden för magin. Så fram för fler spelningar med Cabaret El Perro, så länge de får hålla sig till de lokaler där de verkligen kommer till sin rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar