utsikt

Förlåt, nu var det bara för länge sedan jag skrev men jag skiter i att ens börja med alla bortförklaringar. För det är ju vad det är. Bortförklaringar.

Filmens premiär närmar sig och det är ju skit häftigt men samtidigt har det gått såpass lång tid nu så förväntan och extasen över att man är med har liksom gått över. Man går liksom vidare med sitt och sen Kommer ju filmen så jag får se hur jag reagerar då.

Jag börjar plugga om några veckor, två stycken distanskurser. En genom Högskolan i Jönköping där jag kommer läsa Digital Bildbehandling 7,5hp och den andra är genom Högskolan i Skövde och det är Musikindustrin - grundkurs 6hp.
Jag räknar med att kunna läsa båda då den ena är på halvfart och den andra endast är på kvartsfart.

Igår var jag på the Ark på Liseberg, jag gick dit med en assistent och Lena som kom hit speciellt för konserten. Med regnet hängandes i luften var vi länge tveksamma om ifall vi skulle gå eller ej men vi gick och med 8000 andra i publiken diggade vi til bandet. Vi stod inte där tillräckligt tycker jag för att jag kan ge min åsikt om konserten i helhet men GP gav bandet en ganska rejäl sågning. Läs själva och se vad ni tycker.

Bäst: One of us is gonna die young/Forever young-medleyt.

Sämst: De nya låtarna är verkligen inget vidare.

Relaterat

Lever på gamla meriter

Man kan trixa och fixa, släppa en skiva som egentligen är en tidning som är en skiva och därmed få ner priset, på detta sätt skaffa sig spaltkilometer lagom till en comeback och helt plötsligt vara tillbaka i rock’n’roll-snurren. Man kan jiddra, blåsa liv med konstgjord andning, men till syvende och sidst måste man ha något vettigt att sälja. Något att backa upp alla skriverier med. The Ark lyckades i våras med allt det här utom det viktigaste: hitsen. Plattan/tidningen In full regalia är så provocerande platt att en gammal lp-skiva ser maffig ut i jämförelse. Ett par halvdana hitförsök och resten typisk The Ark-boogiewoogie fast i alibi-version.

Mycket riktigt la sig också hypen runt plattan/tidningen ganska snabbt, sommarturnén som skulle bli en eriksgata har kantats av dålig publikuppslutning och inställda spelningar. Du är, som det heter, aldrig större än din senaste hit. Och när man står och hör nästan 90 minuter The Ark på Liseberg slår det en att 1. Det är de gamla låtarna som gör det och 2. Synd att det var just denna turné som skulle få fiaskostämpel. För om man bortser från de nya låtarna, vilket är svårt att göra då de låter som stampande Take a shine to me och fullkomligt hopplösa musikalbomben Singing ’bout the city, så är detta The Arks största och mest påkostade show hittills. Tre kläduppsättningar, tjusig scen och superbt väl inspelat band och med lite vind i ryggen skulle de definitivt lyckas få fler än de tappra första femton raderna att skråla i högan sky så snart Ola Salo vickar på den tajta rumpan. Nu blir det, i alla fall till en början, lite avslaget och det är egentligen först när bandet byter om till svart och mönstrar en uppsättning hits som en görsvängig Prayer for the weekend, It takes a fool to remain sane och ordinarie avslutningen One of us is gonna die young som de verkligen exploderar. Och med guldkostymerna på kör de sedan skiten ur sin final Calleth you, cometh I och visar att de absolut fortfarande vet hur saker och ting ska göras. Så se till att göra det på nästa platta/tidning också.

Daniel Claeson031-62 40 00daniel.claeson@gp.se